Zlatan. Jo jag har läst den

Nu har jag läst boken jag aldrig trodde jag skulle läsa. Jag menar, jag är ju inte särskilt fotbollsintresserad men sonen fick ljudboken i sitt Påskägg och häromkvällen lyssnade jag lite tillsammans med honom och kände "men den här boken måste jag ju läsa!" Boken jag talar om är förstås "Jag är Zlatan Ibrahimovic: min historia" av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz

 Jag gillar Zlatan, har nog alltid gjort tror jag, men nu gillar jag nog honom lite extra. Intressant att höra om hans jobbiga uppväxt och hur hans vinnarskalle och "Lyssna, Lyssna inte" fört honom dit han är idag. Att få höra hans version bakom historierna och löpsedlarna som man sett genom åren.

 

Hans berättelse där han åker skidor för första gången, iförd rånarluva och skidglasögon för att ingen ska känna igen honom men blir det ändå för som han säger "måste vara min förbannade näsa som avslöjar mig" fick mig att skratta högt



Boken är skriven som han pratar och man kan "höra" hans röst medan man läser. Han har en stark personlighet och gör inte våld på sig själv för att ändra sig för att passa in eller för att andra tycker han är "fel".

Sen kan jag ju inte säga att jag tycker han gör rätt i alla lägen och vissa saker tar jag absolut avstånd ifrån. Men i det stora hela... I like Zlatan!

Eftersom sonen har den som ljudbok och lyssnar när han ska sova, somnar han ofta ifrån den och för att kolla om han snappat upp nåt överhuvudtaget sa jag till honom

-Jag gillar Zlatan men där är en del saker som jag tycker är mindre bra som jag inte vill att du tar efter
- Jag vet
-Jaså, vad tror du jag syftar på?
-Jag ska inte stjäla några cyklar

Tror han förstod min poäng (han var nog lite impad över att jag läste boken  :) "Mamma nu kan vi ju diskutera den boken" väl medveten om min bokklubb)

Jag är glad att jag har läst boken och jag hade faktiskt svårt att släppa den. Speciellt tycker jag det är kul med privata bilder som extra material.

    

Innan boken om Zlatan läste jag ännu en bok av Jojo Moyes ( som även skrivit "Livet efter dig" och som var fantastisk) nämligen "Sophies historia"

Den utspelar sig under "då och nu" där den ena delen utspelar sig under första världskriget och om Sophie och hennes syster vars män kämpar vid fronten. De fortsätter driva familjens hotell och restaurang trots bistra tider och brist på mat. Sophies man är konstnär och har målat ett porträtt av henne och det är detta porträtt som är den röda tråden i boken.

I nutids-delen handlar det om Liv Halston som är en ung kvinna som försöker ta sig igenom livet efter att hennes make dött. Hon är nu ägare till tavla "Sophie" men andra kämpar för att få tillbaka tavlan till sin rättmätige ägare.

Jag tyckte om boken och den fick en 4/5 i betyg men jag gillade "Livet efter dig" mer. Men den är helt klart läsvärd.

Nu läser jag en bok av Lisa Jewell som heter "Fågelburen"och som handlar om familjen Bird där mamman i familjen är en samlare och där de flesta i familjen låtsas som ingenting men hur allt mamman gör påverkar dem i stort och smått. Intressant och det tog ett tag innan jag förstod titeln på boken men när det väl klickade kändes det självklart!

Vi har ju haft bokklubb också och bokvalet den gången föll på "Den osynliga bron" av Julie Orringer. Denna bok läste ju jag förra sommaren och utsåg den till "troligtvis sommarens bästa" så mina bokvänner har nåt gott att se fram emot. Jag som redan läst den får minnas genom att läsa mitt blogginlägg.

Fantastisk och alldeles, alldeles underbar!

Denna bok tog ju inte lång tid att läsa, Anna Fredrikssons "Augustiresan" för vilken fantastiskt underbar bok! Kunde inte släppa taget om den, varken mentalt eller bokstavligt.

Boken handlar om Jenny som blir personal- och administrativ chef på ett företag hon jobbat på länge. Om hur hennes kamp om godkännande från arbetskamrater som helt plötsligt vänder henne ryggen och där hon ger allt hon har för att hålla näsan ovanför vattenytan.

Den handlar också om cykelsemestern på Österlen hon gör tillsammans med sina 3 barndomskamrater där många frågor kommer upp till ytan. Är vi vänner fortfarande bara för att det är bekvämt eller för att vi verkligen har något gemensamt? Finns det saker man inte kan prata med sina vänner om? För att vi kanske är för olika, för att vi har olika typer av liv? Kan vi förstå varandra trots detta?

Jag läser boken med en klump i halsen och tårarna bränner ofta innanför ögonlocken. Den väcker många tankar och känslor och det är naturligt att dra paralleller med mitt eget liv på olika sätt.

Jag brukar vara snål med mina höga betyg men den senaste tiden har jag läst många strålande böcker. Denna är en av dem och hade jag kunnat hade den fått 6 av 5. Nu får det bli 5 med ! efter.

Fortsättning på "Mayas Dagbok"

Läste ut Isabel Allendes "Mayas Dagbok" i går och jag tyckte väldigt mycket om boken även om jag tyckte att Maya återhämtade sig onaturligt snabbt efter allt elände hon genomlidit i sitt så unga liv. Det som jag tycker borde ta åravis att bearbeta hämtar Maya sig ifrån nästan direkt hon kommer till ön Chiloé.

Men bortser jag från det så var det en bok som fångade mig och hade svårt att lägga ifrån mig. Det märktes att Allende gjort en hel del reaserch innan  hon skrev boken för det var detaljerade beskrivningar på allt från hur man reagerar vid abstinens/narkotikaberoende till miljöer.

Maya, som boken handlar om, kommer till denna ö efter att flytt ett tragiskt liv sen hennes älskade farfar Popo dött. Ett liv där hon hamnat snett med kriminalitet, droger, våldtäkter. Ett liv där hon säljer sig själv för att dämpa sin abstinens.

Till slut lyckas hennes farmor hitta henne i Las Vegas och för henne till Kalifornien där hon återhämtar sig hjälpligt. Därefter hjälper farmodern Maya att ta sig till en ö utan för Chile för att undkomma det kriminella gäng som söker efter henne. Hon blir förbjuden att ha kontakt med tidigare vänner och har ingen tillgång till varken dator eller tv. Hon lever ett lugnt och enkelt liv och skriver dagbok när hon inte hjälper skolan på ön.

Allende varvar historien mellan livet på ön och Mayas dagboksanteckningar och jag gillar växlingarna däremellan eftersom man lär känna Maya mer och mer och får en förståelse för varför hennes liv urartat på det sätt det gjort.

Boken är helt klart läsvärd och jag gav den betyg 4 av 5 men jag är inte säker på att det är en bok som jag kommer att minnas särskilt länge.

 

Jag har läst några böcker av Anna Fredriksson tidigare. T ex "Sommarhuset" och "Lyckostigen" och gillat båda väldigt mycket. När jag nu skulle ladda ner en ny bok att läsa  hittade jag "Augustiresan" av just Anna Fredriksson så den var jag ju tvungen att ta.

så här skriver Adlibris

Augustiresan handlar om vänskapens prövningar och är en ny roman av Anna Fredriksson, författaren till Sommarhuset och Lyckostigen.
Jenny är fyrtio år men livet har inte riktigt blivit som hon tänkt sig. Hon får reda på att hennes make har varit otrogen och hennes tillvaro rasar samman när skilsmässan är ett faktum. Av sina tre ungdomskompisar blir hon övertalad att åka med på en cykelsemester genom det sensommaridylliska Österlen, kanske kan det hjälpa henne att hitta tillbaka till sig själv igen. Eftersom Jenny på grund av sitt krävande chefsjobb inte har hunnit umgås med sina kompisar under det senaste året är hon tacksam för förslaget. Vänskapen sätts däremot på hårda prov under åkturens fem dagar. Jenny får reda på att en utav väninnorna har vetat om makens otrohet utan att berätta, vilket lägger sordin på den glada stämningen. I gruppen börjar olika läger att bildas och kompisarna förvånas alltmer över hur Jenny har förändrats under det senaste året. De inser att något allvarligt måste ha hänt - bortsett från svårigheterna i äktenskapet. I romanen beskrivs vänskapens förändrade villkor - att vänskap mitt i livet är annorlunda än under tonåren. På ett varmt och omskakande vis skildras kärlek, tillit och vikten av att våga blotta sitt jag för dem man älskar.   

Den här boken tror jag kommer att fastna däremot, ser väldigt mycket fram emot att få läsa mer än det kapitlet jag nu hunnit med.  

Och på torsdag. På torsdag är det Bokklubbsdax igen och spänningen för nytt bokval är hög :)

                     

När livet stormar

Bokklubbsboken denna gång föll på Johannes Anyurus "En storm kom från paradiset". En bok med ganska få sidor (249) men med späckat innehåll. Boken handlar om Johannes egen pappas flykt från Zambia där han blev fånge efter att kommit från Grekland för att kunna fortsätta flyga - vilket han älskar.

Man får följa P, vars största önskan är att en dag få jobba som pilot i Ugandas flygvapen. Efter en stadskupp i hemlandet väljer han att hoppa av utbildningen och söka asyl i Grekland men inget går som han tänkt sig.

Början på boken utspelar sig i ett dunkelt förhörsrum och min första känsla var "Den här gillar jag" - med få ord målar författaren upp ett scenario som man ser lika tydligt som i en film.
Efter ett tag tycker jag boken blir rörig, den hoppar från dåtid till nutid och även i dåtid hoppar den mellan olika perioder. Men trots detta gillar jag boken i helhet. Fint språk och vissa delar är så väl skrivna så det bokstavligt talat kryper i kroppen på mig.

så här skriver www.adlibris.se

"Johannes Anyuru har skrivit en spännande och stark roman om sin pappa. Han som en gång satte allt på spel för att till sist hamna i Sverige för att inleda en ny tillvaro. En bok om personligt mod och om hur ett enda beslut kan omforma ett helt liv - och en skildring av hur en dröm att flyga kan skälva rakt in i en människokropp"

Boken jag nu läser såg jag när jag beställde "En storm...." och passade på att beställa även denna, föll för handlingen men när jag såg vilken författare det var drog jag först öronen åt mig. Har inte läst nåt av Isabel Allende tidigare men fått höra att hon har rätt detaljerade och böcker som kan vara tuffa att komma igenom men jag valde att bortse från det och beställde den iallafall. Vilken tur! Gillar boken jättemycket även om jag bara kommit en tredjedel så är jag fast. "Mayas dagbok" heter den och är som sagt skriven av Isabel Allende.

Boken handlar om 19-åriga Maya som hamnar i kriminalitet och drogträsk efter att hennes styvfarfar, som är hennes allt, dör från henne. Hennes farmor för henne till en avlägsen ö, Chiloé, utanför Chiles kust, till en bekant till farmodern. Här är det meningen att hon ska gömma sig och reda ut sitt trassliga liv. Under året hon bor på denna ö börjar hon skriva dagbok och man får följa henne både på ön och via dagböckerna får man veta allt hon gått igenom under sitt ganska korta men händelserika liv.

Jag gillar boken och den har fångat mig men samtidigt retar jag mig på att hon verkar komma till ro direkt när hon kommer till ön trots droger, prostutition och kriminalitet som speglat hennes leverne de senaste tre åren men som sagt, jag har bara läst 1/3 så jag återkommer med fortsättning......

Jussi Adler -Olsson vs Joe Nesbö

Sista sidan läst i första boken av Jussi Alder-Olssons "Kvinnan i rummet". Har hört mycket om att hans böcker ska påminna mycket om Nesbös böcker. Det tyckte inte jag. Nu har jag visserligen bara läst en bok av A-O men hittills tycker jag bättre om Nesbös böcker där spänningen var påtaglig mest hela tiden.
Det var först de sista kapitlen i "kvinnan i rummet" som var riktigt spännande resten var mest en transportsträcka. Eller var det en bok där man mer skulle lära känna kriminalassistent Carl Mörck och hans assistent Assad på avdelning Q. Får kanske testa en del till för att se om den är bättre. Annars kör jag på Nesbö.



Har även läst ännu en bok av Helena von Zweigbergk "Sånt man bara säger" men tyckte bättre om "Än klappar hjärtan" som vi ska diskutera på bokklubbsträffen ikväll. Pratade men en tjej som är med i samma bokklubb och hon tyckte precis tvärtom men hade läst dem i annan ordning än vad jag gjort. Om det påverkat.

"Sånt man bara säger" handlar om Susanne, en kvinna i 55-årsåldern som tar ett år tjänstledigt för att "bara vara" och flyttar till sitt sommarhus. Hennes syster hamnar i knipa och motvilligt tar Susanne hand om sin 15-årige systerson med allt det innebär att ha en tonåring i huset. Istället för att få den time out hon önskat får hon ta tag i saker hon egentligen flytt från. Men hon lär sig också se livet från en annan sida och att allt inte är som man tror att det är.



Nu står jag utan bok men funderar på att ladda ner Björn Ranelids "Bär ditt barn som den sista droppe vatten". Vi hade en av Ranelids böcker i bokklubben och det var med förutfattade meningar jag läste och med förvåning jag upptäckte att jag gillade hans skrivsätt. Och denna bok jag vill ladda ner tycker jag har en väldigt vacker titel.



Ikväll får jag dessutom veta vår ny bokklubbsbok och det är lika spännande efter 4 ½ år :)

Återigen.... Böcker som berör

Ibland läses det inte särskilt mycket för att sen gå i en rasande fart :) men det kan väl vara så när böcker berör och du inte vill sluta läsa.

Christina Stiellis "Jag älskar dig inte" berörde verkligen. Även om jag inte är i samma situation som huvudpersonen Lotten kan jag förstå känslan, smärtan, fallet när du förlorar någon du älskar. Förlorar någon som väljer att lämna dig utan att du förstår varför. När det kommer som en blixt från en klar himmel.

Lotten är vad hon tror, lyckligt gift med Per. De har två barn tillsammans, Lisa och Elin. En dag kommer Per hem och säger att han inte älskar Lotten längre utan vill lämna deras äktenskap, deras tillsammans uppbyggda liv. Ett liv som Lotten trott varit det bästa.

Han lämnar henne med smärtan, med spillror av en kärlek hon fortfarande känner för honom och med barnen som ställer alla frågor som hon inte har svar på. Han lämnar henne att förklara för flickorna varför pappa inte vill vara med dem längre, när hon själv bara sjunker djupare och djupare ner i sorgen.

Långt in i hjärtat och själen kan jag känna hennes smärta för jag kan själv föreställa mig hur ont det skulle göra om min man lämnade mig för att han inte älskade mig längre.

Jag blir både ledsen och arg när jag läser för även om jag förstår hennes känslor och maktlöshet blir jag så arg när hon försvarar hans beteende. För alla. "Men han har det så tufft på jobb, han menar inte det han säger, han kommer snart tillbaka" osv osv.

Blir även vansinnig på honom hur han kan behandla framför allt Lotten. Hur han lämnar över allt ansvar på henne att t ex förklara för flickorna vad som händer och sen skyller på henne när Elin och Lisa inte vill träffa honom. Han skyller på Lotten när flickorna vänder sig mot honom medan jag som läsare vet vad hon gör för dem för att underlätta det jobbiga.

En stark bok.

Har nu läst två böcker av Christina Stielli och tänker nu ta tag i bok nr två av Helena von Zweigbergk som jag ju nyss läst. Denna gång blir det "Sånt man bara säger". Ännu en relationsbok men jag gillade ju starkt hennes "Än klappar hjärtan" så nu har jag höga förväntningar. Denna handlar om Susanne,53 år, som tagit ett års paus i sin karriär för att "bara vara" och som helt plötsligt får sin tonåriga systerson på halsen. För att hjälpa sin syster fast hon egentligen inte vill.




 

Än klappar hjärtan

Med mycket känslor omkring mig just nu berörde den här boken mig väldigt starkt men trots det fällde jag inte en enda tår. Det hade jag gjort om jag läst den vid ett annat tillfälle, då hade de säkert strilat i jämn ström, men nu kändes det mer som om de frös till is.

Boken handlar om tre systrar, Astrid, Sandra och Lena samt deras mamma, Kerstin.

Astrid är storasystern och utåt sett den "perfekta" som har det perfekta hemmet, den perfekta maken, fixar och trixar med picknickar och studentfester. Men under ytan då? Känner de henne verkligen eller är det bara en putsad fasad hon visar upp? Även för sig själv? Sval på ytan men inuti bitter för att alla uppfattar henne så fel.

Sandra är mellansystern, gift med mannen som är dansör, konstnär och som har ett nära förhållande med vinflaskan. Deras dansstudio står på ruinens brant och Sandra ser med bitterhet på Astrids lyckade liv.

Lena. Lillasystern. Vars cancerbesked får hela världen att tumla runt. Hennes. Systrarnas och mammans.

Med döden knackandes på dörren får alla sig en rejäl tankeställare. Vad är egentligen meningen med livet? Ska man nöjas sig? Vad är viktigt? Chockartade besked ställer allt på sin spets och man vill och måste ta vara på den tid man har.

Sen har vi mammans oro för sina barn. En oro som inte släpper trots att döttrarna har kommit i medelåldern.

Jag gillade hur författaren lät alla systrar få sina egna kapitel där de berättade sina upplevelse av vissa händelser. Hur man lärde känna dem och ändrade inställning till dem under läsningens gång. Hur hon med små ord, meningar gör att boken blir så känslosam.

Så här skriver en recensent på Göteborgs-Posten

"Zweigbergk flätar samman intensiteten men också den möjliga flyktigheten i parkärleken med den lika möjliga evigheten i systerskapet. När döden kraschar in i fel kropp och ursprungsfamiljens rollbesättning hotas, är det samtidigt där som tröst och trygghet framförallt finns att hämta"

..."De till synes oskyldiga orden eller banala handlingarna som dryper av galla och hotar att förgöra den eller dem som kommer i dess väg. Den blicken använder hon också i Än klappar hjärtan, och jag tror det är därför som romanen är så nästan storvulet känslosam. Små, små gester, suckar, blickar eller böjda nackar – i detta stora drama om liv och död – som får mig att börja gråta på romanens första sidor och inte sluta förrän jag nått fram till begravningen och mamma Kerstins försonande: "Ta hand om henne."

Böcker väcker helt klart känslor!

Jo men visst är det så. Måste börja med min senast lästa bok "Allt för din skull" av Christina Stielli. Hade suckat lite när jag hört om boken tidigare eftersom den handlade om religion, massa prat om Gud och tänkte mig en halvtrist bok. Jag upptäckte istället en bok som gjorde mig rasande arg emellanåt.

Boken handlar om Karoline som växer upp i väldigt religiös familj där framför allt mamman och morbrodern, som är pastor, är de mest drivande.
Karoline gjorde allt för att möta sin mors förväntningar men inget hon gjorde var gott nog inför Gud och hela tiden gav mamman henne dåligt samvete för att hon gjorde henne ledsen, gjorde henne besviken oavsett vad saken gällde. Ständigt dessa kommentarer för att ge den 14-åriga flickan dåligt samvete.

Boken börjar när Karoline får sin första mens. Hur hon blir fylld av fasa för att hon nu är oren, om hur hennes mamma suckar och vänder henne ryggen utan att förklara vad som händer.

Karoline är som sagt 14 år men får inte göra något som inte har med kyrkan och Gud att göra. Inte träffa klasskompisar, inte vara ute efter kl 17 och måste komma hem direkt efter skolan. Inte lyssna på musik som är "syndig". Allt hon gör är fel. Enligt mamman. En mamma som tycker hon har hela det stora betungande ansvaret att uppfostra dotterns så att hon får följa med Jesus när han kommer för att hämta de som är troende, och som klagar över att dottern är oregerlig (vilket hon inte är) och bara vill ha tillbaka sin lilla söta dotter som hon kan klä i volangklänningar.

Det är inte bara mamman som är hemsk i den här historien utan även morbrodern. Han som är "Guds man" tar sig rätten att säga saker, göra saker i Guds namn allt för att ge dåligt samvete.

Det som var värst i hela boken och som gjorde att det kröp i kroppen på mig var när de beskyllde Karoline för att hennes bästa vän var sjuk och inte blev frisk. Bara för att Karoline inte bad och trodde tillräckligt. Aaaargh!!!!

Jag gav boken högt betyg eftersom den berörde mig så oerhört mycket men också för språket. Gillade Christina Stiellis sätt att skriva. Så efter bokklubbsboken tänker jag läsa hennes "Jag älskar dig inte" och hoppas att den är lika bra som den jag nyss läst.

 


Jag har inte läst så många böcker sen mitt senaste inlägg. Vi var i Rom förra veckan och då hade jag laddat ner "Sandmannen" av Kepler och deras böcker är ju lättlästa men denna boken var inte en av de bästa. Skrivet så att man vill läsa mer men denna fastande inte, kommer nu knappt ihåg vad den handlade om och då har jag ändå precis läst den.

Den handlar i alla fall om kommissarie Joona som ska lösa ett fall med en seriemördare som han tidigare gripit och som fortfarande sitter ensam på en säkerhetsavdelning utan kontakt med omvärlden. Ungefär så.

    

Sen har jag läst "Att de i tid må väckas" av Frida Arwen Rosensund. Denna bok läste jag om på en blogg och beskrevs som en bok man inte ville läsa sent på kvällen och den var kuslig osv. Jag avskyr skräckfilmer men en sån bok då och då tycker jag är ok. Denna bok hade jag nog gillat när jag var tonåring men nu tyckte jag inte den var särskilt skrämmande, ännu en bok som inte kommer att fastna.

Sara Lövestams "Tillbaka till henne" gillade jag däremot. En bok som är rätt långsökt men som knyts ihop på ett bra sätt. Så här beskrivs boken på www.adlibris.se


Ett par skor. En trälinjal. Ett par stålbågade glasögon. En silverbrosch.

Av en slump, eller egentligen genom en olycka, hamnar de alla hos den desillusionerade Hanna, som gömmer dem under soffan. Hon har nog med sitt meningslösa jobb på Arbetsförmedlingen, sin irriterande pojkvän och en mor som aldrig slutar påminna henne om hennes brister. Men föremålen försvinner inte, utan tränger tvärtom längre och längre in i hennes medvetande. Vad vill de?
År 1906 trampar folkskollärarinnan Signe ilsket genom Tierp. Ett brev från Stockholm har bekräftat det hon redan visste, att den moderna demokratitanken inte gäller alla. När en tysk automobil medförande den imponerande talarinnan Brita Löfstedt rullar in på torget, börjar Signes liv handla om mer än undervisning. Rösträttskampen kommer till Tierp och med den passionen. En komplicerad kärlekshistoria tar sin början.

Tillbaka till henne berättar den originella historien om Signe, Hanna och hundra år gamla ord. När historia skär genom nutid blir inget sig likt igen.

Jag tycket inte boken lät jättebra efter att ha läst dessa rader men bestämde mig ändå för att läsa den och  jag tyckte om hur nu- och dåtid flätades samman och hur Hanna under resans gång får en ny bild på sig själv och omgivningen. Och om hur dåtidens kamp för lika lön för lika arbete var lika aktuell som den är idag. Sen dessa personer som det tillslut kändes som om man kände. Inte högsta betyg men bra sådant och helt klart läsvärd.

Nu ska jag läsa en författare jag faktiskt inte läst tidigare, nämligen Helena von Zweigbergk och hennes "Än klappar hjärtan". Det är vår bokklubbsbok och jag ser fram emot att läsa den eftersom  det verkar vara en relationsbok och dem gillar jag ju :)

Juletid är läsetid. Eller?

Ja det var vad jag hade sett fram emot. Massor av tid och lust att bara ligga och läsa en bunke goa böcker. Kunde inte haft mer fel! Nu var det inte så att det inte fanns tid men det finns så mycket annat man också vill hinna med under ledigheten. Kul saker. Inga måsten.

Hur som haver....Enligt senaste inlägget skulle jag ta tag i Jane Austens "Förnuft och känsla" som var vår bokklubbsbok. Hade rätt väldigt svårt att ta till mig boken, jag menar den är skriven för tvåhundra år sen så den känns ju inte riktigt aktuell. Filmerna som bygger på hennes böcker har jag sett och dem gillar jag men språket i böckerna var för tröttsamt och sättet kvinnorna betedde sig på .... nä, böcker från 1800-talet är nog inte för mig.

Däremot kom det en smålustig tanke undertiden jag läste. Alla klagar idag på att på Facebook skriver alla bara inlägg om de bra sakerna som händer i ens liv och diverse skrytlinlägg "Oj vilken god mat jag lagade idag och det var såå mysigt att hela familjen var samlad" och "jag-har-den-absolut-bästa-mannen/hustrun-man-kan-tänka-sig-och-vi-och-barnen-bråkar-aaaaldrig".

Men i denna Jane Austen-bok var "Facebook" också närvarande - nämligen i sällskapsrummen som alla skulle träffas i. Det var prat om än den ena än den andra framgången och hur förmögen den eller den var. Allt var såå bra....

Ne, not a book for me. Jag läste 100 sidor av 334 eller nåt och det visade sig att det var endast 2 som läst ut hela, ett par som nästan läst ut och 4 som inte ens kommit halvvägs. Jag var inte ensam med andra ord :)

Tog istället tag i "Livet efter dig" av Jojo Moyes som jag tyckte var helt fantastisk i sig tragiska historia.
Boken handlar om Lou Clark som jobbar på ett café och försörjer sina föräldrar när hon plötsligt blir uppsagd. Lou lyckas tillslut få ett jobb som assistent till den totalförlamade (efter en MC-olycka) Will Traynor som inte vill annat än grotta ner sig i sitt elände.
Den handlar om hur hon kämpar för att få honom att trivas i det liv han nu lever medan han nonchalerar alla hennes försök och bara har ett mål i sikte. Men den handlar också om en vänskap och kärlek som sakta växer fram och som får mina tårar att trilla.

"Livet efter dig" är en ovanlig och väldigt gripande kärlekshistoria och den tillhör en av de bästa böckerna jag läste 2013.

   

För ett par veckor sen var det min tur att ha Bokklubbsträff och då funderade jag på att välja - och för att var helt ärlig mest för den vackra titeln -  "Själens osaliga längtan" av Audrey Niffenegger (författaren till "Tidsresenärens hustru") men den har en lite suspekt historia med döda mostrar och andar som inte vill lämna jordelivet och med tanke på att jag fortfarande tycker att "Det broderade hjärtat" av Carole Martinez är mitt bottennapp vad gäller bokval så tänkte jag om.

Valde en annan bok till klubben men läste ändå "Själens...." och den var ok. Inte jättebra och jag kommer troligtvis inte komma ihåg den särskilt länge men den var helt ok. Handlar om Elsbeth som dör i cancer och lämnar sin lägenhet och sina tillhörigheter till sina systerdöttrar, tvillingarna Julia och Valentina. Det enda kravet hon hade var att de skulle bo i hennes lägenhet i London ett år innan de gör sig av med den.

Det är en bok om olika typer av kärlek, vänskap och viljan att leva även efter döden.
En mycket speciell bok. Har inte läst hennes tidigare bok och kommer nog att dra mig för att läsa den nu. Inte riktigt min typ av bok och jag är glad att jag inte valde den till bokklubben. Även om den har en vacker titel :)

Och nu till den bok jag verkligen valde till Bokklubben. Titeln låter nästan som en barnbok men jag ville välja en relationsbok och efter att ha läst om den på nätet föll mitt val på "När gud var en kanin" av Sarah Winman

Språket i boken är helt ljuvligt! Jag kände att det var en bok jag inte ville sträckläsa utan kunna följa med i språket och hennes omskrivningar. Som denna meningen:

"Hon var inte närvarande under den perioden och jag inser att hon var färgen som saknades"

eller

"Ljudet av stammen som spräcktes och föll till marken var det ljud hans hjärta skulle gjort om det kunnat tala".

Nu när jag skriver detta känner jag att jag nog måste höja betyget till en 5:a istället för 4,5 (jag som aldrig sätter halvbetyg). Det är inte ofta jag lägger ifrån mig en bok när jag bara har 30 sidor kvar för då brukar jag oftast bara vilja bli klar. Men denna la jag ifrån mig för att kunna njuta ordentligt även de sista sidorna.

Även denna bok handlar om kärlek i olika former. Inte speciellt mellan man och kvinna utan främst mellan vänner, mellan syskon, mellan människor i ens närhet som man bara känner stark kärlek för.

Språket är som sagt, enligt mig, vackert och skrivet så att man får tänka till när man läser och man får läsa en hel del mellan raderna. Och trots att historien är rätt tragisk så har författaren en humoristisk underton.

Så här står det på baksidan av boken:

Det här är en bok om en bror och en syster.
Det är en bok om hemligheter, barndom och om att växa upp. En bok om vänskap och familjeband, triumfer och tragedier och allt däremellan. Men mer än något annat är det en bok om kärlek i alla dess former.

Nu vill jag att ni beställer den här boken - eller lånar på bibblan - för läsa den tycker jag att ni ska!


 

Det har visst blivit några böcker i relationsgenren och jag tänkte först läsa om "När gud var en kanin" direkt eftersom jag kände att jag inte fick grep om början på boken (innan jag kom in i författarens språk) men valde istället att ladda ner Håkan Nessers "Levande och döda i Winsford". En bok jag läste om för en tid sen men glömt bort och blev idag påmind om den när jag slötittade på Malou von Sivers "Efter tio".
Den har också ett speciellt språk men efter 6 kapitel har jag en känsla av att jag kommer att gilla den.

Lyckostigen

Vet ni bad det bästa är? Det är när man hittar den där härliga boken som man bara inte kan, eller vill, slita sig ifrån. Man tar varje chans, om det så bara är ett par minuter medan lussebullarna står i ugnen, för att bara läsa ett nåågra sidor till.

En sån bok har jag nyss läst. Jag talar om Anna Fredrikssons "Lyckostigen" - en sån underbart fantastisk bok!

Så här skriver de på Adlibris om denna bok.


Tre människoöden flätas samman i oförglömlig relationsroman Johanna bor på Lyckostigen. Men så särskilt lycklig är hon inte. Som ensamstående mamma till två tonårsdöttrar kämpar hon för att få ekonomin att gå ihop och kan inte låta bli att känna sig avundsjuk på exmaken Calle som har startat ett nytt liv.

Calle har lämnat småstaden för Stockholm. Han har gjort karriär och flyttat ihop med den välutbildade Fanny. Men hur han än försöker känns det inte riktigt som om han passar in i sin nya miljö.

Fanny får ständigt försvara sitt val av pojkvän inför sina vänner. De anser att hon och Calle inte passar ihop. Hon blir allt mer osäker. Har de rätt i sin omtanke, borde hon lämna honom? Eller är de bara avundsjuka?

När Johanna vinner en storvinst på lotto förändras livet för dem alla. På impuls köper hon en exklusiv vindsvåning i samma fastighet som Calle och Fanny bor i. Nu är det Calles tur att ta mer ansvar för barnen. Hennes beslut rubbar allas tillvaro i grunden. De tre tvingas se på sig själva och varandra med helt nya ögon.

Lyckostigen är en samtida klasskildring om familjerelationer och kärlek, och om tre individer med varsitt själsligt utanförskap.

"Skam, familjehemligheter och klassmarkörer bollas skickligt omkring av en författare som vet var det skaver hos människor och som också har förmågan att gestalta det. Med små gester kommenterar Fredriksson flera aktuella samhällskonflikter, utan att ge avkall på de relationer som utgör berättelsens nav." Dagens Nyheter



Det var inte bara en gång som jag fick tårar i ögonen när jag läste boken och Anna Fredriksson är så duktig på att beskriva situationer och personer "spot-on". Har läst hennes "Sommarhuset" innan och även om den var mycket bra var denna mycket mycket bättre!

Jag tänker inte skriva mer om den, ni har det sammanfattat i blå text ovan så läs den nu. Och köp den i julklapp, den går garanterat hem!

Julklapp förresten. Känner att jag inte riktigt hänger trots att jag bakade två satser lussebullar igår men det är faktiskt 1:a Advent om två veckor! Helt galet!

Nu är det dags att ta tag i Bokklubbens bok, Jane Austen "Förnuft och Känsla.