MonsMonsMons...

Jomen jag är nog benägen att hålla med övriga läsare om att hans böcker är bra (eller bok ska jag väl säga, har bara läst en) men inte förrän efter halva boken var läst. Mons Kallentoft har ett väldigt speciellt sätt att skriva, att uttrycka sig, och det brukar jag gilla men här tog det ett bra tag innan jag kunde förhålla mig till detta språk. En poetisk deckarförfattare? Ja, jo...

Jag har alltså precis läst hans "Midvinterblod" och det var en iskall bok. Med det språket satt jag och frös i soffan och nästan längtade efter min dunjacka. Den utspelar sig i den kallaste vintern i mannaminne och handlar om Malin Fors, krimminalinspektör, som ska lösa ett fall om "Bollabengt" som de hittat hängade naken och misshandlad i ett träd. Hur hon försöker förstå sin tonårsdotter Tove och själv försöker fly undan ett liv hon önskar vore annorlunda.

Som sagt, det tog halva boken innan jag fastnade men när den var slut tog jag genast tag i efterföljaren "Sommardöden" som handlar om två tonårsflickor som försvinner i den varmaste sommaren på länge.

En av mina bokklubbsvänner sa till mig att dessa böcker borde läsas under den årstid de handar om eftersom han så ingående beskriver värme/kyla så att man riktigt känner det innanför huden. Kan inte annat än hålla med.