Stål - en bok svår att beskriva?

"Stål" av Silvia Avallone. Det är den boken jag nyss lagt ifrån mig. Boken som jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva och som är mångbottnad.

"Stål" är boken vi ska diskutera kommande bokklubbsträff och samtidigt som den träffar som ett slag i magen äcklas jag av vissa delar i boken. Äcklas för jag tycker det är pedofil-varning på vissa partier.

Men jag tyckte om boken. Tyckte om sättet författaren beskrev personerna. Hur hon lyckades få mig att känna den fuktiga värmen i Italien en kokhet sommardag. Jag brände nästan fötterna på sandstranden medan jag läste. Gillar.

Hon var också duktig på att på ett subtilt sätt beskriva en känsla i boken, en viss händelse som ändå fick mig att förstå vad hon menade.

Boken utspelar sig som sagt i Italien, men inte det Italien vi känner från filmer och semesterresor utan om det skitiga Italien i ett nedslitet bostadskomplex i kuststaden Piombino.
Det handlar om Stålverket som är navet i denna stad. Här jobbar de flesta män som bor här. De yngre killarna lever för livet utanför Stålverket. Sprit, fester, droger, tjejer.

Men framför allt handlar boken om Anna och Francesca, två tjejer på 13 år med en fot kvar i "barnvärlden" men resten av kroppen med stora kliv är på väg in i vuxenvärlden medan tonårshormonerna rusar i blodet. Med full kraft.
Dessa flickor som drar männens och pojkarnas blickar till sig och de spelar på sin ungdom och sin tilltagande sexualitet.
 Det handlar om kärlek. Om vänskap. Om kampen om att inte vilja vara kvar i denna kuststad utan att komma bort och "bli någon".

Inte bara att komma bort från staden utan även att komma bort från missären innanför hemmets väggar.
Jag äcklas när jag läser om pappan som sitter i balkongen med kikare för att hålla koll på sin dotter. Han sitter där och blir mer och mer ilsken på henne för att hon beter sig som han tycker att hon gör. Men det som jag reagerar starkt på är hur han ser på hennes om om hon inte var hans dotter. Hur han ser på henne med en mans ögon.
Och när man har en dotter i samma ålder som de här tjejerna så gräver sig boken något djupare.

Så här beskrivs boken (på boken):

"Stål är en livskraftig samtidskritik, utvecklingsroman och kärleksförklaring i ett, där hettan från solen och stålverket strömmar från sidorna, i en perfekt avvägd blandning av det sorgsna och det hoppfulla"

"...det är en mörk, förtvivlad och vacker berättelse."

"Kärleken i porträttet av de två flickorna och deras djupa med sexuella dimensioner laddade vänskap, är djupt medkännande och hoppfullt. ...debut skriven på ett kreativt och lätt magiskt språk, vill förändring"

Det är helt klart en bok jag kommer att rekommendera.